Matti Klinge glömde aldrig Mannerheim eller museet
Matti Klinge (1936–2023) var intendent för Mannerheim-museet mellan 1966 och 1969. Museet hade öppnats 1951, samma år som Marskalken av Finland friherre Gustaf Mannerheim avled. Det hade snabbt ställts i ordning och avsikten var till en början inte att lösningen skulle bli permanent. Före Matti Klinge hade museet haft endast en intendent, Mannerheims yngre adjutant överste O.R. Bäckman.
Med historieforskaren Matti Klinge i ledningen förändrades museets narrativ från att dittills ha kretsat kring den kulturhistoriska presentationen av föremålen i hemmet. Det var sannolikt även museets upprätthållares, Mannerheim-stiftelsens, avsikt. Klinge tillträdde i en brytningstid, där behovet att förklara Mannerheims roll och betydelse för det finländska samhället ökade i takt med att nya generationer växte upp. Matti Klinge ställde Mannerheims mångfasetterade gestalt, liv och verksamhet i centrum.
Under en historikers ledning skedde en professionalisering, som också innebar upplysta vitriner och solskydd för fönstren samt förbättrad uppvärmning av källarvåningen som fortfarande beboddes av Marskalkens trotjänare. Ordnandet av museets arkivsamlingar kunde initieras och planerna på deras förflyttning till Riksarkivet inledas. Ett museiutskott och offentlig finansiering tillkom.
”Vetenskapliggörandet” av museets verksamhet innebar att den objektiva historieforskningen och en medvetenhet om bruket av historia inträdde i museets självbild. Hemmet blev ett slags idéhistorisk lieu de mémoire för det kollektiva minnet av Mannerheim, där krigshändelserna och Finlands historia i övrigt kunde belysas mångsidigt och ur ett vidvinkelperspektiv. Föreningen av kosmopolitism, patriotism och aristokratisk livsstil hos Mannerheim behövde penetreras och tolkas, och så har det förblivit sedan dess. Det är ett viktigt arv som Matti Klinge har lämnat efter sig på museet.
Under Mannerheims 100-årsjubileumsår 1967 skrev Klinge en uppskattad bildbiografi, Mannerheim. Kuvaelämäkerta (1968; på svenska Mannerheim. En bildbiografi 1993). Sedan följde en rad år då stormännens växlande konjunkturer satte spår också i Mannerheims popularitet, vars lågvattenmärke nåddes. Under denna period tillträdde Matti Klinge den svenskspråkiga professuren i historia vid Helsingfors universitet 1975, vilken han innehade till pensioneringen 2001. Mannerheim fortfor att vara Klinges följeslagare såväl i den akademiska undervisningen som i det vetenskapliga och populära författarskapet. Han återkom ofta till exempel ur Mannerheims militära eller civila liv och agerande. Han uppmanade sina studenter att intressera sig för Mannerheim, med resultatet att såväl ett betydande antal intendenter som guider sedan dess har rekryterats vid universitetet. Banden mellan lärostolen i historia och Mannerheim-museet består fortfarande.
Matti Klinge var precis som Mannerheim själv ett exempel på mångspråkighet och mångkulturalitet, beläsenhet, bildning och egensinnig stil. Hans kännemärke som historiker, humanist och europeisk intellektuell var poängteringen av att Finland skulle förstås i en större kontext, som en konsekvens av sitt geografiska läge och rådande ideologiska och kulturella influenser. Mannerheim och Finland i sitt europeiska sammanhang blev den histoire à succès som museet berättar för diplomater, höga militärer, medlemmar av kungahus och beslutsfattare, men likaväl för skolklasser, föreningar, firare av familjehögtider och alla som vill lyssna och vidga sin förståelsehorisont.
Förutom att upprätthålla museet förverkligar Mannerheim-stiftelsen sitt primära syfte och Marskalkens sista vilja, att bereda officerare möjlighet till studier utomlands vid de främsta institutionerna i sitt slag. Det är i dag svårt att föreställa sig en tid utan stipendier och utbytesprogram för utlandsstudier. Men under efterkrigstiden och ända fram till 1990-talet var möjligheten få förunnad. Med kännedom om bl.a. Mannerheim-stiftelsens stipendieverksamhet bekymrade det Matti Klinge som professor att finländska studenter var utestängda från sådana livsavgörande utlandserfarenheter som unga i EU-länderna kunde skaffa sig. Därför var steget från tanke till handling kort när Nordplus- och Erasmusprogrammen öppnades 1989 och 1992. De första utbytesavtalen kom till stånd med omedelbar verkan tack vare hans osedvanligt vittförgrenade nätverk. Historiska institutionen blev under hans prefektskap en föregångare inom universitetet på internationaliseringens område. I Sverige var han länge den mest kända finländska historikern och särskilt i universitetshistoriska kretsar hade han renommé över hela Europa.
Jag hade förmånen att studera för Matti Klinge och sedan vara hans kollega i flera år, både som yngre akademisk lärare och som facilitator för det internationella utbytet. Bland mycket annat lärde han mig att vi från Finland rakryggat skulle ta plats och inte huka oss i internationella sammanhang, utan vara pålästa och alltid ha något intressant att redogöra för som ledde diskussionen vidare till nya teman. Det var mig till stor nytta under mina år utomlands, det sporrade mig att sprida en djupare kunskap om Finland än sisu och sauna.
Frid över hans minne.
Märtha Norrback
______
Vi är måna om våra besökares säkerhet och tar därför emot högst 10 museigäster per guide. De guidade turerna tar ungefär 45 minuter och vi prioriterar förhandsbokningar.
Vi önskar Er varmt välkomna!
___
Vi bjuder Er att delta i vår verksamhet på social media:
