Valda skrifter

 

 

 

Prof. Matti Klinge: OM MANNERHEIMS FÖREBILDER

 

I den biografiska traditionen ägnas alltid uppmärksamhet åt den ifrågavarande personens släktbakgrund, och samma gäller ofta även memoarer och självbiografier. Däremot ställs sällan explicit frågan om förebildernas och mentorernas betydelse. I många fall kan ju föräldrarna och släktingar ha fungerat som sådana, eller också som varnande exempel, men det torde ändå vara uppenbart, att de flesta har lärt mycket av andra äldre människor och kunnat givetvis också ha historiska och mytologiska personer som förebilder. Genom århundraden var det centrala inom pedagogiken att just hänvisa till berömda storheter, deras dygder och också deras fel och misstag. Viri illustres, de berömda männen, var närvarande i undervisningen och konsten. De var, såsom hos Plutarkhos och Cornelius Nepos, vanligen politiker och fältherrar, men tidigt även lärda, författare och konstnärer. Sedan intog helgonen, bland dem ofta kvinnorna, denna viktiga uppfostringsroll.

    I alla bättre slott och herrgårdar från ”renessanstiden” förekom en sala virorum illustrium med den småningom kanoniserade indelningen i antikens hjältar, sedan medeltida med Karl den Store och kung Arthur, och slutligen samtida. När Mannerheim inredde sitt hem i Brunnsparken i Helsinfors (numera Mannerheim-museet), köpte han i Paris några dylika stora hjälteporträtt, av vilka en föreställer El Cid.

   Otaliga böcker utgavs, snart också i Sverige under begreppet Plutark, och de berömda kvinnorna tog sin plats, senare kom de berömda barnen i turen och slutligen de berömda hästarna och hundarna. Undertecknad hör till den fordom stora och starka grupp av europeer, som haft att läsa Cornelius Nepos biografier i latinundervisningen, som ju bara till synes var språkundervisning men i verkligheten moralundervisning: ”Om det är sant, vilket ingen  betvivlar, att det romerska folket – – så är under alla fältherrar –- Hannibal i lika hög grad ---  men  egnas avund –-  ” (Si verum est, quod nemo dubitat, ut populus Romanus omnes gentes virtute superarit, non est infitiandum, Hannibalem tanto præstitisse ceteros imperatores  prudentia, quanto populus Romanus antecedat fortitudine cunctas nationes. – – Quod nisi domi civium suorum invidia – –  ).

    Mannerheim hörde till de pojkar som redan som barn ville uppträda som general och fältherre. Det kan ha varit en orsak till att han skickades till Finska Kadettkåren i Fredrikshamn, vartill dock huvudorsaken var familjens ekonomiska katastrof med faderns konkurs och flykt till Frankrike. Att han sedan blev förvisad därifrån ställde honom i en situation där han måste uppvisa mycken flit och tålamod, att ta en civil studentexamen, och det med bravur!, att söka sig till kavalleriutbildning till S:t Petersburg och tjäna en viss tid i garnisonstjänst på den polsk-litauiska landsbygden förrän han uppnådde sitt mål, att bli officer i H. M. Kejsarens Livgarde. 

    Mannerheims släktbakgrund var tudelad. Fadern var en litterärt begåvad liberal, som försökte som industrialist men misslyckades, farfadern och farfarsfadern hade stått bland de allra högsta ämbetsmännen i Storfurstendömet. Farfarsfadern, Anjalamannen, hade blivit en av den nya regimens viktigaste stöttepelare redan 1808–1809, han blev ”förste ledamot” av Kejserliga Senaten för Finland och en av fem finnar – De Geer till Tervik, Armfelt, Aminoff, Mannerheim, Rehbinder – som, vid sidan av tre ryska generalguvernörer och två andra, belönades med finsk grevlig värdighet under kejsartiden. Farfadern, även känd som framstående entomolog och ledamot av finska, ryska, svenska, tyska och franska vetenskapsakademier, innehade en politiskt viktig tjänst som först landshövding, sedan hovrättspresident Viborg invid ryska gränsen. Han avled 1854. Farmodern Eva Wilhelmina von Schantz levde fram till 1895 (Mannerheim var född 1867). Hennes syskonskara representerade en klart ryskt orienterad ny finsk ledande klass, två blev gifta med hovrättspresidenter, två med generaler av vilka den ena var ryss, och två med mindre uppskattade dignitärer inom postförvaltningen, det vill säga opinionskontrollen. Mest berömd blev kusinen och svågern Johan Eberhard von Schantz, konteramiral 1847, sedan vice- och till slut amiral 1866. von Schantz måste ha varit förebildlig för Gustaf Mannerheim av åtminstone två orsaker: han hade redan som barn skickats till S:t Petersburg och klarat sig där, med framgångsrik karriär till det allra högsta skiktet. Och han hade blivit känd för sina många uppdrag i Fjärran Östern, vid farvattnen kring Kamjatka, där tidigare okända öar kom att bära hans namn, tidigare hade han deltagit i kriget mot Turkiet på Svarta havet.  

   Av presidenten greve Mannerheims och Eva Wilhelmina von Schantz döttrar  blev den äldsta hedrad med hovfrökens grad, en yngre gifte sig med den senare så berömde finska och sedan svenska forskningsresanden och sedermera svenske friherren N. A. E. Nordenskiöld. Dennes bragder beundrades stort av makans syskonbarn, som med stort intresse följde med Vegas färd runt Ryska nordostkusten. Både amiral von Schantz och professor Nordenskiöld bevisade på sitt sätt de enorma möjligheter som Ryska riket kunde stå för. Av de många finnar som gjorde lysande karriärer i Ryssland var några också framgångsrika industrialistet, alla dock med militär bakgrund. Ingeniörs- liksom marinofficersmöjligheter var också aktuella för den unge Gustaf Mannerheims linjeval.

   Industrin hade redan lockat hans far, men även bevisat den karriärens farlighet. Däremot lyckades moderns, Hélène von Julins, hela familj som framgångsrika industrialiter. Moderns far, apotekaren, brukspatronen, sedermera bergsrådet Johan Jakob von Julin blev visserligen adlad 1849, men släkten hade på på Hélène von Julins fäderne inga ämbetsmanna- eller officerstraditioner, däremot var nog hennes mor Johanna Jägeskiöld av militärsläkt. Den von Julinska släktens ekonomiska understöd var helt avgörande under Gustaf Mannerheims tidiga år. Att han med tanke på sina idrottsliga färdigheter och ståtliga kroppsbygnnad valde kavalleriet, betydde från början svåra utgifter för hästar, och sedan, då han blivit gardesofficer, för societetslivet i S:t Petersburg.

    Gustaf var inte den enda av syskonskaran som redan som ung kom till kejsarstaden. I betydligt yngre år hade hans syster Annicka ordnats frielevs plats i det berömda Katarina-institutet (Smolna) för imperiets högsta skikts döttrar. Hon, liksom inte minst de alldeles unga pojkar som skickades till  marinkarriären (den linjen fanns inte i Fredrikshamn), fick klara sig ryskspråkig miljö, liksom sedan Gustaf i kavalleriskolan. Annicka dog ensam i S:t Petersburg som 14-årig.

     Ensamma i stora städer var ju även alla de landsortspojkar, som skickades till gymnasier och universitet i Finland och Sverige, och många finska pojkar hade i början mycket svårt med skolans svenska som de inte lärt sig hemma.

     Av allt att döma stödde de många finnar i Ryssland varandra – många av dem var ju också släkt sinsemellan – och de upprätthöll också sin svenskspråkiga finska kultur i stort sett. Tre av dem blev riksministrar, av dem hörde  amiral Avellan och general Roediger inte till de större släktkretsarna, medan däremot amiral Oscar von Kraemer gjorde det. Roediger blev imperiets krigsminister 1905, Avellan marinminister, von Kraemer flera gånger tf marinminister, och blev ledamöter av rikskonseljen. Mannerheim hade kanske någon kontakt med von Kraemer, men i all fall vars hans karriär och bragder i Fjärran Östern och runt hela världen bekanta för honom. Von Kraemer var förebildlig för Mannerheim även i sin egenskap av hovman och  diplomat samt mycket uppskattad av Alexander III, hans Maria Feodorovna (Dagmar) och Nikolai II. Kejsarinnan Maria Feodorovna var (heders) kommendör för Chevaliergardet och Gustaf Mannerheim var mycket fästad vid henne. Ända till sin död hade han hennes portätt framme på bordet i salongen. Hon talade oftast danska med sina finska undersåtar.

    Von Kraemer var en av de mest uppskattade hjältarna vid försvaret av Sevastopol under Krimkriget. Där träffades han av en projektil som slängde honom högt upp i luften, men han repade sig efter en långvarig konvalescens. Vid händelsen hade han en Bellman-volym i sin ficka, ett dramatiskt bevis på kulturorientationen.

    Von Schantz, Nordenskiöld, von Kraemer var bland de många som var med om att utbreda Rysslands makt långt österut genom utforskning och etableringar. Till dessa hörde också sedermera kaptenen av 2. rangen (kommendören) Gustaf Magnus Leonard Jägersköld, som är berömd: han grundade staden Vladivostok vid Stilla havet. Han var gift med Gustaf Mannerheims mors moster.

    Stig Jägerskiöld framhåller i sin stora Mannerheim-biografi, att Sven Hedins intresse för forskningsexpeditioner i Asien var inspirerad av Nordenskiöld och Vega. Än mera kan vi tänka oss, att även Gustaf  Mannerheim uppfattade Asien som något centralt och fascinerande. Ryska riket utbredde sig ständigt österut, men kännedomen av de ofantliga områdena till lands och sjöss var ännu mycket bristfällig. Hans av förebilder, karaktär och inneboende – av farfar härstammande? – vetenskaplighet tog sig uttryck redan i samband med rysk-japanska kriget, till vilken han genast anmälde sig till, och efter vars slut han funderade på att stanna där för någon forskningsexpedition.

    Sven Hedin var en av Mannerheims förebilder i vetenskapligt avseende och med tanke på Centralasien, men flera ryska soldater gjorde remarkabla insatser överallt i  Asien. Kina hade 1858 avstått från hela landet norrom Amur samt viktiga kustområden till Ryssland. K. J. V. Alfthan, sedemera armekårschef i Världskriget, hade före sekelskiftet tjänstgjort i Fjärran Östern och bland annat tagit sig till fots från ryska Sibirien till Korea. Hans, liksom senare Mannerheims, omfattande rapport trycktes i Huvudstabens ”hemliga” Asien-serie Sbornik Materialov po Azii. En tredje finsk militär var sedermera generalen i Finlands armé Alexander Tunzelman von Adlerflug, som också gjorde, efter Mannerheims expedition, långa rekongnoseringresor i Pamir, Afganistan och Kashgar.

      Alla dessa militärer strävade till de obekanta regionernas allsidiga kännedom, med  liknande målsättning som kolonialmakterna Frankrike, Stor-Britannien och andra på sina håll. Mannerheim hör till dem, som verkligen satsade på det vetenskapliga, av plikt, genuint intresse, ambition och med tanke på en eventuell ny levnadsbana. Hans uppenbara språkbegåvning hjälpte honom att lära sig och uppteckna asiatiska språk. Han hade haft kontakt med forskare inom den finsk-ugriska filologin, och han anslöt sig också tidigt till Finsk-Ugriska samfundet.

      Mannerheim fick givetvis lära känna en stor mängd högre ställda militärer och förmän, av vilka många visade sig vara förebildliga, såsom Brusilov, andra däremot exempel på det motsatta. Senare framhöll han, att storfurst Nikolai Nikolajevij d.y. var hans förebild som soldat. Den högresta storfursten var inspektör för hela kavalleriet, och sedan, som bekant, överbefälhavare i början av Världskriget, allmänt uppskattad, och i revolutionsskedet av många önskad som monarkins räddare, ”Nikolai III”.

    Inspirerad av Hedin eller Churchills Stora samtida skrev Mannerheim några namn på en lapp som undertecknad en gång fann bland hans böcker i det nuvarande Mannerheim-museet. Listan på berömdheter är ingen lista på förebilder, den visar marskalkens intresse och sannolikt personliga minnen av sina samtida med tanke på en bok. Listan består av följande namn: Kitchener, Kuropatkin, Nikolaj II, Richthofen, Oskar II, Nordensköld (sic), Lord Curzon, och senare tillagda med blyerts: Li-Hung-Chang, Vanbéry.

    Själv blev ju Mannerheim en förebild för otaliga hemma i Finland och utrikes.